Läshörnan
Senaste nytt
Krönika
Palestinska folket –
Jättarnas folk som inte böjer sig!
368 dagar av systematiskt, brutalt dödande har lämnat djupa sår i våra själar. 46 707 älskade människor, mödrar och fäder, systrar och bröder, rånades brutalt på sina liv. 110 000 oskuldsfulla offer skadades, tusentals kidnappade medan fler än 10 000 fortfarande ligger begravda under de fruktansvärda ruinerna - bortglömda och sörjda.
Trots dessa omänskliga 368 dagar av folkmord, låter det palestinska folket inte sina själar krossas. De reser sig mot förtrycket likt ett vresigt olivträd, starkt och obevekligt i sin kamp för frihet och rättvisa. De är "jättarnas folk" - ståndaktiga och motståndskraftiga, oböjliga i kampen för sin identitet och sina rättigheter.
Bilderna av tragedier vi inte ens kan fatta kommer för evigt vara brända i våra sinnen. Roh el Rohs förtärda ansikte när livet slocknade i hennes ögon. Lilla Hind Rajab, som i sin dödskamp bad om hjälp medan hon sköts 360 gånger. Imad som bombades ner i kön för att hämta mjöl åt sin hungrande familj. Pojken som brann levande i flyktingtälten. Flickan som önskade vakna ur den skräckinjagande mardrömmen. Barnen som svalt till döds och de nyfödda som kvävdes i kuvöserna. Josef, med det vackra lockiga håret, som aldrig mer får känna solen på sin kind.
368 dagar av systematiskt folkmord har satt sina ohyggliga märken på våra själar.
Bilderna kommer aldrig lämna oss - liken som låg utspridda på gatorna, uppätna av hungrande hundar. Gravplatser som blonderades av soldaterna, våra fäder, bröder och män som av- och förödmjukades, kvinnorna som utsattes för hemska övergrepp och våldtäkter, män våldtagna av hundar och brandsläckare. Nödhjälpspaket som dödade folket när de kastades ner över dem, sjukhusen som bombades ett efter ett, alla läkare som kidnappades och operationer genomförda utan bedövning.
Barnens frusna kroppar under kalla nätter, barnen som led och dog av kylan, deras enkla sandaler av trä och blöjor av plast. Regnet som dränkte flyktingtälten, skriken från de brinnande tälten, nödropen från ruinerna, namnen på stenarna - "Här ligger Omar, 8 år" och föräldrarnas och barnens desperata försök att hitta sina kära. Påsarna med kvarlevor av mördade människor, och den lilla pojken som bar sin brors kvarlevor i sin ryggsäck. Dessa bilder och minnen kommer alltid vara brända i våra hjärtan och sinnen.
Vi kommer aldrig glömma, aldrig förlåta de politiska rösterna som stödde detta folkmord, ökade vapenkapen och stoppade
UNRWA:s livsavgörande bidrag. När våra barn mördades på grymma sätt, hörde vi bara rop om Israels rätt till självförsvar. Gång på gång anklagades vi för antisemitism och terroranhängare när vi krävde ett stopp på detta omänskliga folkmord. Det västerländska hyckleri och den moraliska förslappningen skär som knivar i våra själar.
Men vi kommer också att minnas gatorna som fylldes av människor som skrek för att stoppa detta folkmord!
Gemenskapen, kärleken och alla som organiserade sig bland de tappra demonstranterna som ingen lyckades tysta ner! För vårt folks ande kan inte knäckas, vår kamp för frihet och rättvisa är evigt brinnande.
Detta är inte slutet, utan vi är mitt i kampen för befrielse från apartheid. Vi är inte besegrade, vi finns fortfarande och vårt motstånd är evigt. Som olivträdet står vi orörliga, vårt folks anda likt en uråldrigt flamma som stormar aldrig kan släcka. Dessa brott mot mänskligheten kommer för evigt finnas i våra hjärtan - vi glömmer och förlåter inte. Vår strävan efter befrielse pågår, kampen fortsätter, och vi ger oss aldrig. För vårt folks värdighet och rättigheter kommer vi att stå ståndaktiga, likt detta land vi kämpar för.
Av: Hiba Qatanani
شعب العمالقة الذين لا ينحنون
ترك 368 يوماً من القتل المنهجي والوحشي جروحاً عميقة في نفوسنا. تم سلب 46,707 من البشر الأحباء، الأمهات والآباء، الأخوات والإخوة، من حياتهم بوحشية. أصيب 110,000 ضحية بريئة، وتم اختطاف آلاف، بينما لا يزال أكثر من 10,000 مدفونون تحت الأنقاض المروعة - منسيّون وموَّدعون.
على الرغم من هذه 368 يوماً اللاإنسانية من الإبادة الجماعية، لا يسمح الشعب الفلسطيني لأنفسهم أن تُسحق. ينهضون ضد القمع مثل شجرة الزيتون العنيدة، قوية وغير قابلة للكسر في كفاحهم من أجل الحرية والعدالة. إنهم "شعب العمالقة" - ثابتون وقادرون على المقاومة، غير قابلين للانحناء في معركتهم من أجل هويتهم وحقوقهم.
صور المآسي التي لا نستطيع حتى إدراكها ستظل محفورة إلى الأبد في عقولنا. وجه روح الروح المحترق عندما انطفأ الحياة في عينيها. الطفلة الصغيرة هند رجب، التي في أثناء صراعها مع الموت طلبت المساعدة بينما أُطلق عليها 360 رصاصة. عماد الذي قُتل بالقنبلة وهو في طابور للحصول على الدقيق لعائلته الجائعة. الصبي الذي احترق وهو حي في مخيمات اللاجئين. الفتاة التي تمنّت أن تستيقظ من الكابوس المروع. الأطفال الذين ماتوا جوعاً والرُّضّع الذين اختنقوا في حضانات المستشفى. يوسف، ذو الشعر الجميل المموّج، الذي لن يشعر مرة أخرى بدفء الشمس على وجنته.
368 يوماً من الإبادة الجماعية المنهجية قد تركت آثارها المرعبة على نفوسنا.
لن تغادرنا هذه الصور أبداً - الجثث المنتشرة في الشوارع، تُفترس من قبل الكلاب الجائعة. القبور التي دُنّست من قِبَل الجنود، آباءنا وإخوتنا ورجالنا الذين تعرضوا للانتهاك والإذلال، النساء اللواتي تعرضن لاعتداءات وانتهاكات فظيعة، والرجال الذين اغتصبوا بواسطة الكلاب ومطافئ الحريق. حزم المساعدات التي قتلت الناس عندما رُمِيت عليهم، والمستشفيات التي قُصِفت تلو الأخرى، وجميع الأطباء الذين تم اختطافهم وإجراء العمليات الجراحية دون تخدير.
أجساد الأطفال المجمدة في الليالي الباردة، الأطفال الذين عانوا وماتوا من البرد، نعالهم البسيطة من الخشب وحفاضاتهم البلاستيكية. المطر الذي غرق خيام اللاجئين، صرخات الخيام المحترقة، صرخات الاستغاثة من خلال الأنقاض، الأسماء على الأحجار - "هنا يرقد عمر، عمره 8 سنوات" ومحاولات الوالدين واﻷطفال اليائسة لإيجاد أحبائهم. الأكياس مع بقايا البشر المقتولين، والصبي الصغير الذي حمل بقايا شقيقه في حقيبته الظهر. هذه الصور والذكريات ستظل محفورة في قلوبنا وعقولنا إلى اﻷبد.
لن ننسى أبدًا، ولن نغفر أبدًا للأصوات السياسية التي دعمت هذا اﻹبادة الجماعية، وزادت من تراكم اﻷسلحة ووقفت ضد مساعدات أونروا الحاسمة للحياة. عندما قُتل أطفالنا بوحشية، سمعنا فقط صرخات عن الحق الإسرائيلي في الدفاع عن النفس. مرارًا وتكرارًا اتُهمنا بمعاداة السامية وتأييد اﻹرهاب عندما طالبنا بوقف هذه اﻹبادة اﻹنسانية. النفاق الغربي والانحلال الأخلاقي يجرح أرواحنا كالسكاكين.
لكننا سنتذكر أيضًا الشوارع التي امتلأت بالناس الذين صرخوا من أجل إيقاف هذه اﻹبادة الجماعية! اﻷخوة، الحب، وكل من نظموا أنفسهم بين المتظاهرين الشجعان الذين لم ينجح أحد في إسكاتهم! فروح شعبنا لا يمكن كسرها، وصراعنا من أجل الحرية والعدالة ما زال مشتعلاً إلى اﻷبد.
هذه ليست النهاية، بل نحن في وسط الكفاح من أجل التحرر من الفصل العنصري. لسنا مهزومين، نحن ما زلنا موجودين وصمودنا أبدي. كشجرة الزيتون، نحن نقف ثابتين، روح شعبنا مثل لهيب قديم لا تستطيع العواصم أبدًا إطفاءه. هذه الجرائم ضد الإنسانية ستبقى إلى اﻷبد في قلوبنا - لن ننسى ولن نغفر. سعينا نحو التحرير مستمر، والكفاح يتواصل، ولن نستسلم أبدًا. من أجل كرامة شعبنا وحقوقهم، سنظل صامدين، كهذه اﻷرض التي نناضل من أجلها.
هبه قطناني
Mahmoud
Darwish
Män i Förlossning
Kapitel 1
"Tunga berättelser med skratt och leende. Belysningen verkade då bara förstärka känslan, göra mig lika synlig och blottad som de andra där. Jag ville gömma mig, komma undan, krulla ihop mig i en snigel-liknande position."
Kapitel 2
"Vi liknar snarare de mörka, slemmiga giftiga marktäckande sniglar, sniglar som kallas för mördarsniglar. som släpar sig tungt på marken utan ens att lämna spår och tror att det hela kretsar enbart kring klimat och återvinning."
Kapitel 3
"Allas blickar riktas mot mig. Jag känner deras blickar som genom-borrande genom rökskyarna rakt in i mig.
Jag är våldtäktsmannen utan könsorgan eller vapen! Helt blottad inför dem, precis som de är inför mig.
-Har jag börjat förstå nu?"
Ghassan Kanafani
Män i förlossning
Av: Hiba Qatanani
Kap 1
Strax innan tolvslaget, några dagar före nyår och några dagar efter att Syriens regim hade fallit, samlades vi oplanerat i en källarlokal. Några som står mig väldigt nära, medan andra bara är bekanta. I spöregnet sprang vi ner för betongtrappan till källarlokalen, där de vita neonlamporna täckte hela taket i tre rader med flera lampor i varje rad, längst in. Jag reagerade på ljuset som inte döljer några detaljer i lokalen och försöket att förvandla den till en ateljé. Allting var tydligt synligt och helt transparent, likaså känslorna och deras berättelser.
En kylig lokal med väggar täckta av målningar om Palestina och Syrien. Alkoholen var närvarande i teglasen och vid sidan om dörren hängde vi av oss de blöta jackorna.
Jag minns inte riktigt hur vi kom in i samtalet, eller om det var ett samtal som de tidigare försökt undvika att tala om inför mig.
Det slår mig att det kanske är friheten i samband med att regimen har fallit som gör att de kan tala fritt, eller om det bara är ett tillfälle för dem att skaka av sig den börda de bär på, och jag bara råkade vara där och bevittna det.
Jag plötsligt fick frågan om jag kom från lägret i Syrien. Och där började samtalet ta fart tror jag när någon sade förstående, ”Därför kan det vara svårt för henne att förstå känslorna bakom våra berättelser”. Personen tittade på mig och fortsatte "Därför ringde jag alla de andra när regimen föll, men inte dig."
Jag kände mig anklagad och utanför, som om jag burit en skam genom att inte förstå andra människors känslor. Jag försökte desperat försvara mig och berätta att även jag följt händelserna noga den natten. Men han hävdade att jag omöjligt kan förstå deras känslor.
Konstnärerna tog över samtalet med sin uttrycksfulla konst och berättade om sina känslor under kriget och flykten.
När jag betraktade dem, kände jag mig på något sätt förflyttad mellan deras olika berättelser och vittnesmål - det var som om jag lyssnade till en rytmisk, musikalisk historia som ständigt ändrade karaktär. Ibland tyngre, med brutala toner, ibland svagare och mjukare.
Själva miljön runt omkring bidrog till denna musikaliska kvalitet, med det stökiga träbordet fullt av glas, burkar, alkohol och cigaretter. Deras drickande och rökning skapade en kontinuerlig, repetitiv rytm som fångade mig.
Ena drink efter det andra, ena cigaretten efter den andra och ena berättelsen efter den andra! Inget hade en början eller ett slut!
När männen i medelåldern började prata om någonting, ansträngde jag mig att hänga med, men förlorade snabbt koncentrationen. Efter några shots fick de dock plötsligt liv i sig igen - de var tillbaka i Syrien, mitt uppe i flykten, förlusten, oron, bomberna, attackerna, liken, havet. De beskrev allt detta med djupa andetag och skratt. Det är inte jag som står i centrum längre, utan det är dem som överlevt kriget, flykten och förlusterna!
Tunga berättelser med skratt och leende. Belysningen verkade då bara förstärka känslan, göra mig lika synlig och blottad som de andra där. Jag ville gömma mig, komma undan, krulla ihop mig i en snigel-liknande position.
Men deras röster fortsatte eka i mina öron, borra sig in i mig, tills jag knappt orkade annat än att vilja skrika rakt ut. Hela upplevelsen blev så intensiv och överväldigande för mig, men något jag kommer bära med mig många år.
Den kylan, de vita väggarna och neonlamporna var förlossningsrummet denna kväll. De tre herrarna låg på varsin förlossningsbrits och var redo för att bli förlösta. Alkoholen var deras syrgas. Vid varje värk svalde de in sina smärtor och var medvetna om att det inte var någon idé att skrika ut sin styrka i tomma luften. Förlossningen skulle ske metodiskt, rytmiskt, melodiskt, något som går ihop med konstnärerna. Något som inte får skada deras manliga könshormontestosteron. De svalde in sina förlossningsvärkar förbi halsen utan tårar, ner i magen, djupa andetag tills värken hamnade längst ner i ryggen, och när ryggen känns att vara nära att kapas på mitten är det dags att krysta ut! Och så om och om igen. Nya djupa andetag, de låser in luften i magen och trycker ner värken till bäckenbotten och krystar ut.
En ny fas med utvidgning utan att sära på benen för att prestigefullt dölja könsorganet.
Regimen i Syrien har fallit och förlossningen har nått friheten.
Men har de nått friheten?
Jag, en medelklass svensk, ja svensk även om jag har mina rötter i Palestina så kunde inte jag betrakta mig annat än en svensk denna kväll! Mina drömmar, bekymmer, fobin och mardrömmar var obefintliga i genomförandet med herrarna.
Någonstans i samtalet hamnade vi i diskussionen om sniglar och snäckor, och i ett försök att förklara för mig innebörden av att dra sig tillbaka i en snigelliknande position under snäckskalet - ett sätt att dölja sig från omvärlden.
Jag tänkte på boken "Qauqaa, The Shell: Memories of a Hidden Observer".
Där vänder huvudpersonen i fängelset sig mot en vägg täckt av en filt, tyst i många år. Då går han in i en snigelliknande position för att han inte klarar av att vara närvarande i den grymma miljö han befinner sig i. Det handlar ju om "fight or flight" och när man inte kan kämpa?
Jag avbröts av att någon fyllde år, och vi sjöng högt och glatt! Dessa blandade känslor som min hjärna inte riktigt kunde hänga med i samma rytm som alla andra där, men jag gjorde ytterligare ett försök och ansträngde min hjärna ytterligare. Jag var närvarande, lyssnade och följde alla intryck, samtidigt som min hjärna reflekterade, filtrerade och försökte sätta ord på allt.
Jag fryser och tar av mig stövlarna. Jag lyfter upp mina fötter på soffan och stirrar på mina nätstrumpor och det aprikosrosa nagellacket jag har på tårna. Det är ett ansträngt försök att klä upp mig festligt trots minusgrader. Jag känner mig ångestfull.
Ja, ångesten när man inte kan göra motstånd? Folket mot regimen som har levt under förtryck i årtionden. Snigelpositionen skulle kunna vara en bra strategi i vissa situationer! Precis som när man går in i fryst läge när man blir utsatt för övergrepp.
Inte alls fight or flight-reaktionen, utan man fryser helt till, naken på alla sätt - utan känslor, utan tankar, utan kläder. Man ligger där med benen isär och låter förövaren föra in sitt kön i ens kropp, utan något beröm eller begär.
Han är upphetsad, fuktig och du är torr och stel i fruset läge, försvarslös och ofrivilligt delaktig i handlingen. Han har makten, ensam bestämmanderätt över positioner och sätt som tillfredsställer honom. Du förblir ett redskap för hans sexuella njutning och för att få hans manliga könsorgan att ejakulera.
Akten avslutas med den vita slemaktiga vätskan som rinner från båda parter. Det är svårt att avgöra vems vätska det egentligen är. Som om de båda varit delaktiga i handlingen. Och då handlar det inte bara om att ta sig ur det frusna läget, utan även om att tvätta av sig helt.
Att damma av sig, så att säga.
Av: Hiba Qatanani
Läs dem två olika berättelser om Jaffra
Jaffra, martyren
Jafra blev en palestinsk, arabisk och internationell symbol när poeten Izz al-Din al-Manasra publicerade sin dikt: (Jafra, the Captive Homeland) 1976 i libanesiska tidningar. Den här dikten är av genren för fri vers, och den berättar om poetens tragedi med sin älskade som blev martyrdöd av israelisk flygplanseld i en räd mot Beirut. Hennes riktiga namn är (Jafara Al-Nabulsi), och hon är en palestinsk student som studerade vid (det amerikanska universitetet), och det sades: det libanesiska universitetet, och det sades: det arabiska universitetet i Beirut. Det känslomässiga förhållandet mellan poeten och hans älskare nådde nästan äktenskapsstadiet. Vittnen sa att de såg Jafra med poeten på Hamra Street i Beirut, i Wadi al-Araish i den libanesiska staden Zahle och till och med i Sidon och Tyrus, och de beskrev henne som "förtrollande vacker".
Jaffra, Kulturen
Ahmed Abdel Aziz Ali Al Hassan från byn Kuwaikat, Acre, Palestina, blev kär i en flicka från hans familj som heter Rafeeqa Nayef, och han gifte sig med henne, men hon rymde från hans hus på bröllopsnatten efter att han hade slagit henne allvarligt, och så gifte hon sig med Muhammad Ibrahim, medan han gifte sig (Ahmed Aziz) med en annan kvinna. Al-Manasra säger i sin bok: (Jag kom till slutsatsen att historien om Al-Jafra utspelade sig 1939). Efter händelsen fortsatte Ahmed Aziz att leva i ett tillstånd av kärlek till Jifra, och han var en "Zajal"-sångare på bröllop Eftersom traditioner hindrade honom från att nämna hennes riktiga namn, kallade han henne "Jifra" som en symbol för henne. och han fortsatte att sjunga på bröllop "Jifra och de här killarna."
